Tillsammans är vi starka

Det är hårt att stå brevid någon som är cancersjuk, att kastas mellan hopp och förtvivlan men alltid vara stark och stötta den som är sjuk. Fokus är oftast på den sjuka medans det är minst lika tufft att vara nära anhörig.
Att fortsätta livet som vanligt fast pressen är enorm och känslorna är starka och finns där hela tiden.
För att orka vara stark behöver man förståelse från omgivningen, men det glöms så lätt bort av alla som är friska och har helt andra perspektiv på livet. Som frisk tar man så mycket förgivet, men som sjuk eller nära anhörig har man helt andra förutsättningar.

Jag vill citera Vimmelmamman Lotta Grey som har skrivit följande tankvärda text:

"Cancer har kallats " De anhörigas sjukdom". Ett mycket passande namn på något som påverkar alla drabbade och inte bara den cancersjuka. Jag förstod inte det när jag fick mitt besked. Jag förstod egentligen ingenting då och allra minst hur efterdyningarna skulle påverka allt i min väg.
Min man frågar mig ibland om jag inte ska berätta hur jävligt det är att vara anhörig. Jag har dragit mig lite för det. Det känns som om jag lämnar ut de mina men jag förstår ju att jag sätter ord på det som många drabbas av indirekt. Många bearbetar sin sjukdom på olika sätt. En del tystnar och vill inte säga ett ord till någon. Andra visar mycket tydligt alla graderingarna av oro och ångest. Att då alltid vara den starka, friska är tungt. Den som alltid ska stå pall och bära är inte helt enkelt. Jag har enormt lätt att uttrycka mig i skrift. Då kan jag berätta precis hur jag känner och upplever det hela.
Däremot är jag urusel på att bjuda in min man till mitt innersta rum. Ensam är inte stark. Ensam är just bara ensam. Det har jag skrivit förut men när man får en sådan här diagnos agerar man så olika. Jag blir tyst, inåtvänd. All min energi går åt till att fokusera och hålla huvudet kallt. Inget får sippra ut av min värdefulla styrka men om jag lättade på trycket skulle bördan bli lättare att bära.
Det är inte helt lätt att förstå heller om man inte får veta. Och så blir jag sårad för att han, min andra hälft, inte fattar vad jag går igenom. Och då tystnar jag ännu mer och distansen är ett faktum. Jag får mail ibland från kvinnor som berättar att deras cancersjuka män inte ens talar om när de varit och fått sina röntgenbesked. Som helt avskärmar sig. Är det för att inte såra eller göra sin partner räddare eller är det för att man sticker huvudet i sanden och tänker "om jag inte berättar så mycket så finns det inte"? Och jag tänker på att cancer drabbar i alla led. Kollegor, vänner, familj. Alla blir liksom paralyserade i cancerns närvaro och några orkar inte. Då faller man ifrån och slutar ta kontakt kanske. Man orkar inte och värjer sig. Vet inte vad man ska säga eller hur. Det blev en rokad i min bekantskapskrets när jag blev sjuk. De jag trodde stod mig nära visade sig inte alls vara det och andra hörde av sig och visade sig vara ett stort, oväntat stöd.
Och barnen. De vi alla värnar om mest. Som ibland tvingas leva i kanten av denna ovisshet som präglar dem som äldre och som skapar ännu mera distans hos oss vuxna att inte visa för mycket för sina små. Mitt råd är att försöka vara öppen och visa hela sitt registret. Att gråta tillsammans när det tungt men också glädjas när glada besked finns. Att våga visa vem man är och hoppas på att någon tar emot en när man faller. Att berätta för sin partner att de inte behöver stå starka hela tiden, att man kan dela på det ansvaret. Lättare sagt än gjort när allt verkar nattsvart men det finns en enorm styrka i att vara två."


Jag har någon som står brevid.. någon som alltid finns här för mig och tvingas se hela mitt register av känslor när livet är så hårt och orättvist.
Vi har redan hunnit gå igenom så mycket tillsammans trots att vår relation inte är så gammal, men vi har klarat det otroligt bra och det är underbart att känslorna håller i sig.
Mitt i allt jobbigt står du och jag tillsammans och har så härligt mysigt ihop.
Jag hoppas du förstår hur mycket jag uppskattar dig, jag borde säga det oftare!

Det här inlägget är till dig Simon