Tillsammans är vi starka

Det är hårt att stå brevid någon som är cancersjuk, att kastas mellan hopp och förtvivlan men alltid vara stark och stötta den som är sjuk. Fokus är oftast på den sjuka medans det är minst lika tufft att vara nära anhörig.
Att fortsätta livet som vanligt fast pressen är enorm och känslorna är starka och finns där hela tiden.
För att orka vara stark behöver man förståelse från omgivningen, men det glöms så lätt bort av alla som är friska och har helt andra perspektiv på livet. Som frisk tar man så mycket förgivet, men som sjuk eller nära anhörig har man helt andra förutsättningar.

Jag vill citera Vimmelmamman Lotta Grey som har skrivit följande tankvärda text:

"Cancer har kallats " De anhörigas sjukdom". Ett mycket passande namn på något som påverkar alla drabbade och inte bara den cancersjuka. Jag förstod inte det när jag fick mitt besked. Jag förstod egentligen ingenting då och allra minst hur efterdyningarna skulle påverka allt i min väg.
Min man frågar mig ibland om jag inte ska berätta hur jävligt det är att vara anhörig. Jag har dragit mig lite för det. Det känns som om jag lämnar ut de mina men jag förstår ju att jag sätter ord på det som många drabbas av indirekt. Många bearbetar sin sjukdom på olika sätt. En del tystnar och vill inte säga ett ord till någon. Andra visar mycket tydligt alla graderingarna av oro och ångest. Att då alltid vara den starka, friska är tungt. Den som alltid ska stå pall och bära är inte helt enkelt. Jag har enormt lätt att uttrycka mig i skrift. Då kan jag berätta precis hur jag känner och upplever det hela.
Däremot är jag urusel på att bjuda in min man till mitt innersta rum. Ensam är inte stark. Ensam är just bara ensam. Det har jag skrivit förut men när man får en sådan här diagnos agerar man så olika. Jag blir tyst, inåtvänd. All min energi går åt till att fokusera och hålla huvudet kallt. Inget får sippra ut av min värdefulla styrka men om jag lättade på trycket skulle bördan bli lättare att bära.
Det är inte helt lätt att förstå heller om man inte får veta. Och så blir jag sårad för att han, min andra hälft, inte fattar vad jag går igenom. Och då tystnar jag ännu mer och distansen är ett faktum. Jag får mail ibland från kvinnor som berättar att deras cancersjuka män inte ens talar om när de varit och fått sina röntgenbesked. Som helt avskärmar sig. Är det för att inte såra eller göra sin partner räddare eller är det för att man sticker huvudet i sanden och tänker "om jag inte berättar så mycket så finns det inte"? Och jag tänker på att cancer drabbar i alla led. Kollegor, vänner, familj. Alla blir liksom paralyserade i cancerns närvaro och några orkar inte. Då faller man ifrån och slutar ta kontakt kanske. Man orkar inte och värjer sig. Vet inte vad man ska säga eller hur. Det blev en rokad i min bekantskapskrets när jag blev sjuk. De jag trodde stod mig nära visade sig inte alls vara det och andra hörde av sig och visade sig vara ett stort, oväntat stöd.
Och barnen. De vi alla värnar om mest. Som ibland tvingas leva i kanten av denna ovisshet som präglar dem som äldre och som skapar ännu mera distans hos oss vuxna att inte visa för mycket för sina små. Mitt råd är att försöka vara öppen och visa hela sitt registret. Att gråta tillsammans när det tungt men också glädjas när glada besked finns. Att våga visa vem man är och hoppas på att någon tar emot en när man faller. Att berätta för sin partner att de inte behöver stå starka hela tiden, att man kan dela på det ansvaret. Lättare sagt än gjort när allt verkar nattsvart men det finns en enorm styrka i att vara två."


Jag har någon som står brevid.. någon som alltid finns här för mig och tvingas se hela mitt register av känslor när livet är så hårt och orättvist.
Vi har redan hunnit gå igenom så mycket tillsammans trots att vår relation inte är så gammal, men vi har klarat det otroligt bra och det är underbart att känslorna håller i sig.
Mitt i allt jobbigt står du och jag tillsammans och har så härligt mysigt ihop.
Jag hoppas du förstår hur mycket jag uppskattar dig, jag borde säga det oftare!

Det här inlägget är till dig Simon

Plötsligt händer det..

Väntan var inte förgäves.. jag fick just ett otroligt positivt svar från min Doktor Jonas.
Inga blaster i min benmärg alls, 0% omogna celler (cancerceller) i mig nu :-)
Oron och rädslan släppte direkt och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka.
Allt går som planerat då, Vidaza trycker undan den myelomonocytära leukemin (tillfälligt men ändå).
Detta innebär att jag ska fortsätta med dessa cellgifter tre omgångar till = tre månaders behandling och under tiden letar Linköping efter en perfekt donator för mig.
Jonas påpekar tydligt att det finns tid att göra dehär i lugn och ro, att vi inte behöver stressa. Det finns tid att skräddarsy min väg till ett friskt liv.
Visst skulle man vilja att allt gick mycket fortare men jag kan nu känna hopp och vågar planera livet lite längre än några dagar framåt, vilket underlättar för både mig och min närmaste omgivning.

Nu känner jag plötsligt energi och viljan att göra saker...göra allt!

Bäst att köpa en ny almanacka genast som man kan fylla med allt det som man planerar in i livet I FRAMTIDEN :-)
..för nu finns framtiden!!

Blodprover i morgon och celllgifter hela nästa vecka, men nu känns det toppen när man vet att det verkligen hjälper. Då står man gärna ut :-)

Kramar till er alla och stort tack för allt stöd

"Inget nytt under solen"

..och absolut ingen sol!
Kan inte minnas när den syntes till sist, så länge har det gråtrista vädret hållit i sig här i vår lilla småländska by.
Om man inte är trött och nere annars så kan man nästan bli det av för lite sol och för mycket regn.. iaf påverkar det lite åt fel håll just nu.

Ovissheten är svårare än vilket besked som helst.
Jag har som ni förstår inte fått svar på benmärgsprovet ännu. Har egentligen ingen aning om hur sjuk jag är eller hur närmaste framtiden ser ut.
Det börjar bli smått outhärdligt att vänta på ett samtal som borde ha kommit igår eller idag.
Just nu har jag ingenting att förhålla mig till och det känns lite som om livet är på "stand by".
Kan någon bara trycka på "play" så jag kan fortsätta framåt eller åt vilket håll som helst innan man tappar fotfästet helt och slutar kämpa.
Det låter såklart drastiskt men ibland måste man ju bryta ihop för att komma igen och det är ganska nära botten just nu.
Imorgon händer det nog, imorgon ringer Dr Jonas säkert och då vet jag vad nästa steg blir och jag kan fortsätta matchen mot cancern... kan bli något längre än 90min som jag  är van vid ;-)

Gastroskopin gick bra men det är ju såklart inget skönt att få en meter slang ner i halsen även om man får lite bedövningsspray i svalget. Kväljningsreflexen kan man heller inte ta bort så känslan av att man kräks är ofrånkomlig tyvärr. Inget lugnande fick jag heller. Men jag tycker att det gick förhållandevis bra ändå.
Tror att det upplevs väldigt olika beroende på hur känslig man är just i svaljet med kväljningar.
Man klarar det för att det är över på 10min, då hann dom ta endel vävnadsprover oxå.
Såg enligt läkaren jättefint ut och svaren på vävnadsproverna får jag senare.

Helgen var trevlig och intensiv. I fredagskväll var Simon och jag iväg och bowlade med Karin och Andreas, gick ut och åt gott efter det.
Lördag är som alltid bandydag för Simon och jag åkte till en annan bandyänka och hälsade på ;-)
Följde med Karin till Malin Elsa och Olle, blev god fika och mycket lek för Tuva och Elsa medans vi vuxna fick tid att prata.

Tjejerna ville leka ute oxå och då var det bara för oss att hänga på, hur motigt det än kändes i det gråa vädret. När man väl kommer ut är det ändå skönt med frisk luft.

Söndag innefattade bandyträning för Anton och då följde Tuva och jag med till tjustvallen och lånade lite is i en stund (ca 20min orkar hon vara på isen). Hoppas ju att hon i framtiden ska tycka det är jättekul med skridskoåkning och bandy precis som mamma :-)
Anton gillar det starkt och tycker numera det är roligare att titta på bandymatchen än att leka i snöhögen (äntligen).

Följde med Tuva på hennes sista gympapass för iår, har varit jätteroligt och ledarna är väldigt duktiga så vi återkommer definitivt efter nyår igen. Härligt att få röra sig till musik, klättra, hoppa, hänga och springa tycker min spralliga Tuva Elvine.

Måndag blev min vilodag. Utvecklingsamtal för Anton och jag känner mig oerhört stolt över min lilla kille som sköter sig jättebra i skolan. Han trivs och är duktig, vad mer kan man begära.
Pratar lite mycket ibland men det känner jag igen... ;-)
Sen har Anton lite väl mycket aktiviteter just nu och han har blivit tvungen att avstå vissa för att ha några lediga kvällar i veckan. Har haft något varje dag nu ett tag.

Idag har Tuva och jag hälsat på Emma och Arvid i Västervik. Roligt att träffas, det var länge sen sist.
Men när man är barndomsvänner som har hängt ihop sen dagis så känns det som igår och jag är glad och tacksam att ha så fina vänner. Arvid och Tuva är lika gamla och vi sågs ofta när vi var mammalediga.
Emma har cancer i sin familj och det är naturligt och lätt att prata om det med henne. Tack Emma!

Om ni har orkat läsa det här inlägget blir jag imponerad... blev visst väldigt långt :-)
Tack för att ni läser!

Varma kramar i vintermörkret

Varannan vecka liv

En vecka går väldigt fort för det mesta, idag kommer barnen och förgyller livet här en vecka framåt.
Trodde aldrig jag skulle vänja mig vid att bara träffas varannan vecka, men det går väldigt bra och oftast träffas vi någongång under pappaveckan oxå.
Tuva var här i måndags förmiddag när dagis var stängt tex.
Jag fick lite bonustid med henne och det stärkte när jag skulle göra benmärgsprovet samma dag.
Hon ville följa med mig till sjukhuset men det provet är inte lika barnvänligt som subkutana cellgiftsprutor.
Spännande med sjukhus och sprutor tycker hon... en blivande läkare kanske :-)
Jag vet att barnen har det jättebra hos sin pappa och det är skönt att vila efter en intensiv barnvecka så man orkar vara en bra och rolig mamma den andra veckan.
Barn vänjer sig så fort och för dom är det inget konstigt alls längre. De vet att de har två föräldrar som alltid finns där och älskar dom. Plus två bonusföräldrar som dom oxå tycker så väldigt mycket om och det är jag så glad för :-)

Tuva i sin tomteklänning

Anton spelar Wii

Firade min Pappa (fars dag) igår, lite försenat. Han var snäll och bytte till vinterdäck på bilen och kunde förstås inte låta bli att tvätta den och byta en vindrutetorkare som var dålig. Tur att han gillar att serva bilar :-)
Tack snälla Pappa!

Så ska jag då göra gastroscopi på fredag. En sköterska ringde igår när jag satt på hälsocentralen väntande på att lämna blodprover. Hoppas jag kommer ihåg instruktionerna hon gav för det blev min tur mitt under samtalet och lite stressigt att ta emot information från henne då. Men jag ska vara fastande från kl12 kvällen innan och inte dricka fyra timmar innan ingreppet. Ska göras kl11 så det blir att gå upp tidigt och dricka om jag vill släcka törsten innan.

Har inte gjort det förut, endel säger att det är obehagligt men jag tänker som vanligt att det ska gå bra. Det där gör dom ju hela tiden så hur farligt kan det vara?

Funderar på att ringa mormor, hon har gjort det många gånger och sagt att det brukar gå bra.

Jag känner mig lite som en försökskanin just nu, har varit mycket undersökningar, blodprover och medicin ett tag. Svårt att vänja sig vid det, men det blir ändå någon slags vardag med sjukhusbesök och sprutor hit och dit.

På västerviks sjukhus anmäler jag mig i kassan varje gång och det sitter en jättetrevlig äldre man där som alltid blir glad när jag kommer och undrar hur jag mår och vad jag ska få hitta på just den här gången.
Han vill inte längre se legitimation och önskar mig alltid lycka till. Vilken härlig människa som verkligen har rätt jobb. Han gör mig så glad genom att bara vara trevlig och enkel, sen går jag vidare till den avdelning jag ska med lättare steg.

Imorgon ska jag träffa Sollan som är helt otroligt skönt att prata med eftersom hon har gått igenom så mycket och vet precis hur det kan kännas i min situation. Jag frågar tusen frågor och hon svarar så bra.
Känner mig alltid stark efter ett samtal med henne. För är det någon som är stark så är det hon!

Ser fram emot att Bowla och äta med goda vänner på fredagkväll :-)

Kram kram

Benmärgsbiopsi

Det gick bra att göra benmärgsprovet idag, jag var ganska nervös innan men fick lugnande (stesolid) och kände mig väldigt lugn när jag fått det. Brukar få tablett men idag blev det intravenöst, vilket verkar fortare och bättre tycker jag. Fick veta att de skulle göra en biopsi, borra ut en bit benmärg (ca 1cm).

 Här är min lilla bit benmärg

Dukat för benmärgsbiopsi. Nålarna är rätt stora och grova, inte konstigt det gör så j..la ont.

Lite utstruken benmärgsvätska som skickas till labb

Dr.Jonas kom in och pratade innan jag blev alltför snurrig. Berättade om läget och hur dom tänker i linköping angående min behandling. Nu när svaret på det här provet kommer så vet vi ju hur cellgifterna verkar på min sjukdom. Hade 17% blaster (omogna celler i benmärgen, friska har 0-1%) förra gången och nu hoppas vi ju att det ska vara mindre. Om det är så blir det några Vidazaomgångar till men om jag har upp mot 20% blaster nu så blir det snart transplantationsdags.
Både nervös och nyfiken på svaret, det kunde ta någon vecka innan det är klart på labb.. denna ständiga väntan.

Nu är jag trött och öm i höften, ikväll ska jag bara vila mig.
Nya blodprover imorgon på Hälsocentralen. Roligt med massa stick hela tiden.. not!

Kram

Om jag var perfekt

Om jag var perfekt. Då skulle jag vara jättelycklig!!    ......eller...hur är det nu?!

Mia Skäringers tragikomiska show gick rakt in i hjärtat på mig. Nästan alla kan känna igen sig i mycket av det hon förmedlar med sin fantastiskt självutlämnande humor.
Jag känner igen mig i det som hela hennes monolog går ut på: att man hade ett jävligt fint manus till sitt liv... nästintill perfekt, men det är mycket som går fel och det är svårt att leva upp till alla dessa skyhöga krav på hur snygg, trevlig, glad, smart och duktig man ska vara.
Visst faller livet isär ibland och hjärtat får sina törnar, men alla har sina fel och egentligen handlar det ju om att acceptera sig själv som den man är och försöka bli lycklig genom att låta sig själv vara mer nöjd och tacksam för det man har här och nu.
Hon hade rivit sitt manus och det har nog jag oxå gjort även om kraven knackar mig i ryggen då och då. Det finns väl lite att jobba med än men jag är iaf medveten om det och då kan man påverka sig själv och sitt tänkande.
Mia imponerade med sång och härligt kroppspråk, två och en halv timme med bara hon och killarna som spelar piano och cello.
Jag satt iaf som klistrad och tokskrattade många gånger, men det fanns oxå tid för eftertänksamhet och lite allvar. Hon bjuder så generöst naket på sitt liv och hon är så brutalt ärlig, man kan inte annat än tycka om henne.
Slutsatsen efteråt blev: Livet blir inte som man har tänkt sig men det är ok ändå och då blir livspusslet lite lättare att lägga. Tack Mia :-)

Att vara tillsammans med tjejerna i familjen var oxå väldigt roligt, efter showen gick vi ut och åt god mat tillsammans. Lite Dans på harrys blev det oxå innan vi gick hem till Camillas lägenhet mitt i stan och klämde ihop oss i säng, soffa, luftmadrass och tältsäng. Jag hade turen att få dela dubbelsäng med värden och äldst sov sämst blev det visst. Förlåt kära moster Gittan som fick ta luftmadrassen (heta diskussioner om detta blev det) ;-).
Vi stannade hos morfar i Sturefors på vägen hem, firade farsdag och fortsatte till falerum där Pappa hämtade upp oss.
Tyvärr var jag så väldigt trött efter hela den här helgen så vi har flyttat fram farsdagfirandet till tisdag, det var ok för min kära Pappa.

Känner mig lite illamående och konstig i kroppen. Säkert eftersom jag ansträngt mig för att orka hela helgen men oxå för att jag oroar mig innför benmärgsprovet imorgon.
Försöker koppla bort det men ikväll är det tydligen väldigt svårt.

Simon jobbar till sex och jag saknar honom jättemycket just nu, inte vana att vara ifrån varandra så länge och fortfarande så härligt kära :-))
Tjust vann seriepremiären igår även om inte jag var där och hejade, frågan är om jag bringar otur. Kanske inte borde gå på matcherna alls ;-)  ..men det går ju inte för en bandynörd som mig, nästa hemmamatch är jag där iaf!

Nu kommer han snart..puhh

Kram på er alla fina läsare

"Slutet är nära"

Visst får man en släng av dålig galghumor när livet blir hårt som sten och det är väl ett sätt att hantera det jobbiga ofattbara att just jag skulle råka ut för ett så otroligt tungt besked nu mitt i livet.
Iaf såg vi dom tokiga pensionärerna i "pensionärsjävlar" i måndags, dom driver med sig själva på ett så generöst sätt. En rynkig gubbe hade en stor skylt hängande över sig med texten "Slutet är nära" och jag skrattade högt åt det samtidigt som jag insåg att jag kanske lika gärna själv skulle ha en sån skylt hängande över mig.
Tror inte att så många skulle skratta men jag har drivit med mig själv om det sen dess, mest Simon som är drabbad. Förlåt älskling!
Olyckligtvis fick Anton höra detta och jag hoppades att han inte förstod vad jag hade menat, men imorse vid frukostbordet förstod jag att han hade funderat vidare över det.
Vi har pratat om döden förut och han är stark och klok i sitt tänkande men det berör mig in i märgen att höra hans tankar om hur vi ska klara oss undan det som bara inte får hända.
Jag kan ju inte lova honom att jag ska leva föralltid men att jag inte kommer ge mig i första taget... det vet han. Vill bara att han ska vara trygg i sig själv och stark även om någon nära dör.
Tuva oxå förstås men för henne är det så enkelt ännu. Hon hörde Anton idag och sa bara enkelt att jag skulle dö och då hade hon ju Pappa så det va inget mer med det.
Anton tröstar mig när Tuva är känslokall som man bara är i hennes ålder. Hon kan ju absolut inte förstå att den som dör kommer aldrig tillbaka och innebörden av det. Jag önskar jag var som hon, helt orädd för döden och att jag slapp slåss med såna tankar.
Jag jobbar på det och hoppas att rädslan försvinner när man vågar prata om det som något naturligt som drabbar alla men vid olika tidpunkt i livet. Att någon dör borde ju vara en ringklocka för oss andra att verkligen ta vara på livet när det är så bräckligt.
Jag ska leva och det ska bli ett härligt liv med mycket kärlek och glädje :-)

Lämnade sen mina barn efter en härlig vecka tillsammans. Att avsluta veckan med att prata om döden var ganska tungt. Den här dagen har jag kännt mig rätt nere.

När jag lämnade Tuva skuttade hon runt lyckligt och berättade för alla sina vänner att Pappa skulle hämta henne. Skönt att överlämningarna alltid går så himla bra tänkte jag. Martina (Tuvas fina förskollärare) var noga med att fylla i att hon är lika lycklig och glad när hon ska bli hämtad av Mamma efter en vecka hos Pappa... Phuu.. Det var skönt att höra :-)

Igår avslutade jag cellgiftsomgång nummer tre och fick även influensavaccin. Min kära moster och mamma följde med mig, bra med starkt stöd och trevligt sällskap.
På måndag blir det nytt benmärgsprov och då får jag för första gången kvittot på om cellgifterna verkar mot min cancer eller inte. Lite nervös för det svaret, men vill ju veta så fort som möjligt.
Den här ständiga väntan är ju nästan outhärdlig ibland. Att mjälten fortfarande är så stor oroar mig lite.

I helgen ska jag på Mia Skäringer i Linköping tillsammans med Camilla, Moster Gittan, Moster Maria och Mamma. En riktig tjejkväll, ska bli så roligt :-)

Tjust bandy har seriepremiär hemma mot Åby/tjureda på lördag, lite synd att jag missar det och inte kan heja fram Simon då.

Kram på er

Megamjälten ger sig inte

Igår blev ingenting som jag hade tänkt. När jag skulle lämna Tuva på dagis ville hon bestämt inte dit, Anton skulle åka buss till linköping och busfabriken och Tuva visste det. När vi kom till dagis sprang hon iväg åt ett annat håll och när jag kom ifatt grät hon och sa -jag vill inte!!
Hon trivs jättebra på sitt dagis så det här tillhör ovanligheterna (aldrig hänt förut).
Svag som man är just nu så gav jag med mig.
Vi skjutsade Anton till bussen och Tuva pratade hela tiden om att åka buss.
Vi tog bussen till Västervik bara hon och jag. Åt på mcdonalds och lekte lite där. Hälsade på mormor/mamma på förlossningen (hennes jobb) innan vi begav oss till medicinmottagningen för mina cellgiftsprutor. Tuva fick hålla mig i handen och var ett jättebra stöd :-)
Hon fick några sprutor med sig hem av sköterskan, nu kan vi leka doktor.
Sen tog vi tåget hem igen. En mysig mor-dotterdag!

 Tuva skulle bara åka buss

 Lek på mcdonalds

Tuva somnade på tåget hem

 

Idag följde båda barnen med och det gick oxå väldigt bra. Anton höll min hand hårdare och hårdare när han såg hur sköterskan sprutade in Vidaza i min mage. Som om han kände att det gjorde ont i mig även om jag inte visade det. Vill att dom ska vara med och se att det inte är nåt farligt.

 Anton fotar mig när jag vilar efter sprutorna på medicin mottagningen

 Anton lyckades även hitta självutlösaren på kameran så alla kunde vara med på bild

Har mått illa, ont i kroppen och huvudet några timmar efter sprutorna den här veckan. Blir väldigt trött oxå.
Sovit en stund på eftermiddagen och sen har det blivit bättre senare under kvällen, likadant varje dag.
På måndag får jag sista dosen för den här gången, då ska jag få influensavaccin oxå.

Fick svar på datortomografin, mjälten är oförändrad i storlek dvs 25cm i diameter(normalt ca11-12cm.
Känns lite som ett bakslag, trodde ju den skulle blivit mindre nu när jag inte har ont av den som förut.
Doktor Jonas sa att nånting har ju blivit bättre eftersom jag mår bättre och har trappat ner med kortison och värktabletter. Det kan ta tid för mjälten att gå ihop. Men jag vill att den ska bli liten NU!
Jag får träna måttligt nu, känns bra. Ska börja såfort jag mår bättre igen vilket jag hoppas blir när jag slutat med cellgifterna.

Imorgon spelar Simon hemmamatch så vi ska till tjustvallen och heja :-)

Ikväll har vi varit hos vår arbetskamrat Akka på 50års fest, jättetrevligt.
Trodde aldrig jag skulle orka det, mådde jättedåligt bara en timme innan vi åkte. Men tog panodil och illamåendetablett och orkade mer än jag hade hoppats :-)
Härliga glada arbetskamrater sprider energi omkring sig.

Kram o gonatt

Kli på magen och illamående

Personalen på datortomografienheten hade verkligen fullt upp idag, jag satt i väntrummet två timmar innan jag fick komma in och åka genom den stora jättekameran.
Häftigt att dom kan se mina organ i massa olika skickt på bilderna dom tar.
Kontrastvätskan kändes mer den här gången, nästan brännande varm känsla i kroppen.
Den manliga sköterskan var snäll och duktig, när han hade dragit ur nålen i armen så var det bara att fortsätta ner till medicinmottagningen och få sprutorna i magen.
Det gick bra men nu efteråt har jag mått ganska illa, fått ont i magon och huvudet. Blev stora röda märken runt sticken och det kliar mycket redan.
Oförberedd på att må såhär dåligt, varit bra nu ett tag.
Glömde ta min illamåendetablett innan som jag ska, troligen för att det blev lite stressigt när röntgen var så försenad. Nu vet jag att den gör nytta iaf och kommer vara noga med att ta den innan cellgifterna varje gång.

Idag har Simon varit med mig, känns skönt att ha någon med sig. Man kan bli trött och yr av Vidazan och då ska man inte köra bil. Väldigt skönt att ha någon med sig som en trygghet ifall man skulle börja må dåligt snabbt. Simon är lugnet själv och då blir jag oxå lugn :-)
Imorgon följer Mamma med, hon är ledig. Då ska jag träffa Jonas (min Hematolog, blodläkare).
Jag har massa frågor om jobb, träning, blodstatus, donator och så får han ge svar från dagens röntgen.
Säkert kan jag få veta hur mjälten ser ut nu, spännande :-)

Igår hade mina vita blodkroppar (neutrofila) ökat men trombocyterna minskat. Så det var på tiden att börja med cellgifterna idag. Annars kanske jag blir sämre igen.
Inte fått nån kallelse till gastroskopin än, konstigt.

Det regnar ute och Simon tränar bandy på tjustvallen, inte roligaste bandyvädret. Dags att bygga bandyhall i Gamleby tycker jag ;-)

Imorgon när jag varit på sjukhuset ska jag hämta mina kära trollungar, saknar dom jättemycket såklart.
Hoppas må bättre då så jag orkar vara en rolig, glad mamma.
Anton har höstlov och ska med fritidsgården till busfabriken i linköping på torsdag.
Hoppas jag mår bra så kan vi hitta på något mer kul i helgen, simhallen kanske. Vågar inte lova så mycket i förväg, barn blir ju så besvikna när dom har byggt upp förväntningar och ser fram emot något. Gör ont i mammahjärtat att göra dom besvikna.

Kram på er