"Slutet är nära"

Visst får man en släng av dålig galghumor när livet blir hårt som sten och det är väl ett sätt att hantera det jobbiga ofattbara att just jag skulle råka ut för ett så otroligt tungt besked nu mitt i livet.
Iaf såg vi dom tokiga pensionärerna i "pensionärsjävlar" i måndags, dom driver med sig själva på ett så generöst sätt. En rynkig gubbe hade en stor skylt hängande över sig med texten "Slutet är nära" och jag skrattade högt åt det samtidigt som jag insåg att jag kanske lika gärna själv skulle ha en sån skylt hängande över mig.
Tror inte att så många skulle skratta men jag har drivit med mig själv om det sen dess, mest Simon som är drabbad. Förlåt älskling!
Olyckligtvis fick Anton höra detta och jag hoppades att han inte förstod vad jag hade menat, men imorse vid frukostbordet förstod jag att han hade funderat vidare över det.
Vi har pratat om döden förut och han är stark och klok i sitt tänkande men det berör mig in i märgen att höra hans tankar om hur vi ska klara oss undan det som bara inte får hända.
Jag kan ju inte lova honom att jag ska leva föralltid men att jag inte kommer ge mig i första taget... det vet han. Vill bara att han ska vara trygg i sig själv och stark även om någon nära dör.
Tuva oxå förstås men för henne är det så enkelt ännu. Hon hörde Anton idag och sa bara enkelt att jag skulle dö och då hade hon ju Pappa så det va inget mer med det.
Anton tröstar mig när Tuva är känslokall som man bara är i hennes ålder. Hon kan ju absolut inte förstå att den som dör kommer aldrig tillbaka och innebörden av det. Jag önskar jag var som hon, helt orädd för döden och att jag slapp slåss med såna tankar.
Jag jobbar på det och hoppas att rädslan försvinner när man vågar prata om det som något naturligt som drabbar alla men vid olika tidpunkt i livet. Att någon dör borde ju vara en ringklocka för oss andra att verkligen ta vara på livet när det är så bräckligt.
Jag ska leva och det ska bli ett härligt liv med mycket kärlek och glädje :-)

Lämnade sen mina barn efter en härlig vecka tillsammans. Att avsluta veckan med att prata om döden var ganska tungt. Den här dagen har jag kännt mig rätt nere.

När jag lämnade Tuva skuttade hon runt lyckligt och berättade för alla sina vänner att Pappa skulle hämta henne. Skönt att överlämningarna alltid går så himla bra tänkte jag. Martina (Tuvas fina förskollärare) var noga med att fylla i att hon är lika lycklig och glad när hon ska bli hämtad av Mamma efter en vecka hos Pappa... Phuu.. Det var skönt att höra :-)

Igår avslutade jag cellgiftsomgång nummer tre och fick även influensavaccin. Min kära moster och mamma följde med mig, bra med starkt stöd och trevligt sällskap.
På måndag blir det nytt benmärgsprov och då får jag för första gången kvittot på om cellgifterna verkar mot min cancer eller inte. Lite nervös för det svaret, men vill ju veta så fort som möjligt.
Den här ständiga väntan är ju nästan outhärdlig ibland. Att mjälten fortfarande är så stor oroar mig lite.

I helgen ska jag på Mia Skäringer i Linköping tillsammans med Camilla, Moster Gittan, Moster Maria och Mamma. En riktig tjejkväll, ska bli så roligt :-)

Tjust bandy har seriepremiär hemma mot Åby/tjureda på lördag, lite synd att jag missar det och inte kan heja fram Simon då.

Kram på er