Slutet eller början

Det är nu det är dags..
Det är nu det händer..
Är det här livet tar slut eller är det här det börjar om.
Ja.. det återstår att se men jag tror verkligen och hoppas på det sistnämnda såklart.
Om det finns någon slags öde så ingick väl detta i mitt liv redan från början, det stod kanske skrivet i stjärnorna att jag skulle genomlida dehär.
Eller är det min stora prövning i livet. Den som ska lära mig läxan att faktiskt ta vara på dom jag älskar och aldrig ta något förgivet.
Kanske har jag haft det alltför bra tidigare.
Jag är ju... trot allt det jobbiga jag går igenom nu.... ja jo ..jag är ändå lycklig :-)

Jag är så lyckligt lottad med massa kärlek runtomkring mig.
Mina underbara barn och en underbar man som jag älskar och som jag verkligen förstår nu (vilken total kärleksförklaring att stå ut med allt vi går igenom) älskar mig <3
Två fantastiska föräldrar som ställer upp i vått och torrt, dom har alltid funnits där när jag behöver dom och hela min grundtrygghet är deras förtjänst <3
Massa fina härliga vänner som bara finns där när man bäst behöver dem. Jag vet inte hur jag ska säga till er för att ni ska förstå hur mycket ni betyder för mig. Det är i en sånhär situation man förstår vilka som är ens riktiga vänner.

Jag hoppas nu att jag lär mig vad som verkligen är viktigast i livet och att jag kan prioritera mer rätt i framtiden.
Man ska tydligen behöva uppleva det värsta för att få insikt och verkligen kunna uppskatta det lilla i tillvaron som vackert och betydelsefullt.

Jag kom hit till hematologiska avdelningen på US i Linköping nu i onsdags den 23februari och då skrevs jag in samt tog mycket prover, samtalade med läkare, sköterskor, kurator och tandläkare.
Det tog hela dagen. Kl16 lom Käraste kusin camilla och hämtade mig och mamma.
Vi tog en tur till tornby och ikanohuset. Jag storshoppade på apoteket och vi gick runt en liten sväng.
Handlade mat till kvällen och åkte hem till camillas lya där vi hade en mysig kväll med goda varma smörgåsar och mycket skratt o prat. Sov som en gud i Camillas underbart sköna säng (inte riktigt som sjukhussängarna).

På torsdagmorgonen var vi tillbaka på US kl8 och jag duschade förberedande för op av CVK.
Halv tio var tiden för på op och jag var nervös så jag fick lugnande (stesolid). Kördes i säng av dessa roliga transportmänniskor dit.
Först ville läkaren lägga cvkn i halsen men han höll på en liten stund och försökte få in en kateter där men det var för trångt så han fick byta ställe och då gick gick det bättre, men ont gjorde det när han styrde i det första kärlet.
Sen bar det av till röntgen med en ny transportmänniska och sen vidare tillbaka till min avdelning med ännu en ny transportmänniska.
Det är roligt med transportgänget, dom snackar massor :-D
Fick lite mat och sen iväg till mottagningen för att göra benmärgsprov, det ondaste jag gjort nånsin aajjj..
Fick lugnande igen precis innan men det hann ju inte hjälpa utan jag kände mer av det när jag kom tillbaka till rummet och då var jag helt borta. Fick cellgifter påkopplat. Sov till Pappa, Jocke och Emelie kom på besök.
Orkade knappt prata med dom tyvärr, fick anstränga mig för att lyssna och prata.
Dom tog med sig mamma hem så jag blev ensam en några timmar.
Simon kom kl19 och då var jag lite piggare men inte världens roligaste sällskap.
Vi somnade ganska tidigt och sov rätt bra.

Idag fredag har varit lugnt med ont i kroppen och cellgifter. Vi skulle gå en sväng men jag orkade knappt ta mig ner till cafeterian och tillbaka...puhh
Lite piggare nu. Fösöker köra iväg Simon på promenad så han får lite motion iaf :-)

Kramar till er