Näst sista gången

Det är nu näst sista gången jag får cellgiftet Vidaza... sen aldrig mer har jag tänkt.
Idag var mamma med mig till medicinmottagningen och imorgon följer Simon med, skönt med bra stöd och jag är glad att jag slipper köra själv.
Idag mådde jag så illa efter sprutorna och efter några timmar spydde jag, det var första gången jag kräktes av den här medicinen.
Fick idag träffa en annan läkare (blivande hematolog) Annika. Har haft kontakt med henne innan och då gjorde hon mig väldigt ledsen och besviken. Nu var hon däremot väldigt trevlig och tillmötesgående så jag ger henne en chans till. Hade eg bestämt mig för att jag aldrig ville prata med henne.
Hon var otroligt klantig när hon ringde upp mig i augusti och gav mig dåliga råd som visade sig vara helt felaktiga oxå (fick rätt info av två specialistläkare efter det).
Hon gav råd i något hon varken hade kunskap eller förståeelse för, skulle kunnat anmäla henne just då för jag var så upprörd.
Men nu har jag sansat mig och det märktes tydligt att hon ville gottgöra sitt misstag genom att lyssna och vara ödmjuk mot mig idag.
Jag är inte omöjlig, alla kan göra misstag.

Imorgon fyller min fina mamma år.
Vad vore jag utan henne, hon betyder så otroligt mycket för mig och jag vet att hon ställer upp för mig i alla lägen.
Hennes varma leende stärker mig varje gång jag ser det.
När jag känner mig nere så behöver jag bara vara med mamma en stund så mår jag bättre.
Vi har roligt och trivs så bra ihop. Hon har ett öppet och varmt hjärta (och sjuk humor precis som jag).
Sällan har vi varit osams och när vi har varit det så ber båda om ursäkt efteråt och får skuldkänslor.
Djupa diskussioner om vad som är viktigt i livet och hur man ska tänka för att nå lycka och inre ro är något vi båda gillar.
Jag önskar jag kunde ge tillbaka lika mycket som hon har gett mig. Men jag förstår ju att det är omöjligt och hon brukar säga att jag ska ge det till mina barn istället. Så jag jobbar hårt på att försöka vara en lika bra mamma till mina barn som hon har varit för mig. Det finns inga ord som gör min tacksamhet rättvisa.

Mamma och jag kvällen innan tjejmilen, laddar på en mysig restaurang med mammas arbetskamrater

Imorgon blir det lite kalas för Mamma. Hoppas att jag mår bra då så att jag orkar vara med.

På onsdag kommer barnen igen och då kommer oxå Simons föräldrar ner till oss några dagar.
Ska bli jättetrevligt och mysigt att träffas och fira nyår tillsammans.

Kram och god fortsättning