Hjälp

Hur är man när man är sig själv?
Vem är jag?
Är jag den som jag alltid har varit eller är jag någon som förändras hela tiden och inte hittar mig själv.
Det har hänt mycket i mitt liv som får mig att undra om jag är den jag trodde att jag var.
Jag var så säker på det som var jag och vad jag stod för och vad jag kunde..
Men benen slås undan och jag känner en oro i kroppen som gör mig osäker och rädd.
Min grund var stadig men nu vet jag inte riktigt vad jag ska hålla mig i för att inte falla handlöst.
Finns det något som jag verkligen kan längre, jag får anstränga mig hårt för att komma på något.
Jag har inte jobbat på länge, jag har inte kunnat träna som jag alltid har gjort (och som jag mår bra av), jag har haft svårt att kunna ta hand om mina egna barn och jag har varit svår att leva med när jag inte mår bra.
Det är dom stora grundstenarna i mitt självförtroende... och dom sviktar rejält kan man säga.

Att vara sjuk betyder väl inte att man är värdelös men tanken sipprar genom mitt medvetande ibland och skapar en klump i magen som förnuftet försöker ta bort. Det spelar ingen roll hur klokt och smart förnuftet är, ibland tar bara känslorna över. Dom sveper in genom bröstet och ut tränger tårarna utan att jag hinner tänka och förstå varför. Höga berg och djupa dalar... fast bergen är lite mer som kullar nu..
Hur är man när man är stark och har jag någonsin varit det?

Ja jag behöver någon att prata med såklart. Har gått i terapi förut och det funkade väldigt bra för mig.
Varför är det så svårt att ringa det där telefonsamtalet och säga att man behöver hjälp.
Nu vet ni och pressen på mig ökar... så nu måste jag göra det.

Imorgon kommer barnen. Anton ringde förut, han lämnade ett meddelande först och sa att han saknade mig och undrade hur det var med mig. han är så fantastiskt omtänksam min lilla kille. Sen pratade vi en stund och det var jättebra med honom och Tuvafisen.

Kram alla fina läsare